Panik

En sak som de kloka rådgivarna brukar glömma att nämna är den starka känsla av att vara trött på livet. Ungefär den känslan som sjösjuka ger. På flygplan känner jag att det är lika bra att vi störtar. På båten önskar jag att vi ska sjunka. Jag vill att det ska ta slut. På snabbtågen, som inte alls är speciellt snabba, där vill jag krocka. krascha. Att det finns andra människor ombord har jag glömt. Den normala anständigheten och empatin borde hindra mig ifrån att få dessa tankar, Men de är precis som den efterlängtade krocken, icke existerande.
Fy fan.

Vatten Rödfärg och tranor

Jag leker med elden.

Men det är inte det värsta.

Det värsta är att jag är totalt medveten om brandrisken.

Förvirring

Jag saknar omfamningen. Inte någons speciella, bara en arm över mig i mörkret. Och blicken, jag saknar blicken. Inte någons speciella blick, bara den långa, som man inte vill bryta. Den långa. Den nya blicken, den gamla blicken. Den viktiga.
Jag får blickar. men det är aldrig den långa. Aldrig den viktiga.
Jag får blickar som skriker att jag duger för stunden. Jag duger för natten. Imorgon är jag en historia utan titel.
Jag saknar att vara efterlängtad. Jag vill vara den som håller någon uppe om nätterna för han kan inte sova. Jag är för saknad.

Synd att den enda som inte kan sova är jag.

P e a c e

Jo

Det gick an att gå till sängs men det gick inte att älska.
Det gick att dela med mig av min kropp men inte av mitt inre, inte engagera mig känslomässigt.

Och kärlek, ett bortglömt ord

Eller?