Jag saknar omfamningen. Inte någons speciella, bara en arm över mig i mörkret. Och blicken, jag saknar blicken. Inte någons speciella blick, bara den långa, som man inte vill bryta. Den långa. Den nya blicken, den gamla blicken. Den viktiga.
Jag får blickar. men det är aldrig den långa. Aldrig den viktiga.
Jag får blickar som skriker att jag duger för stunden. Jag duger för natten. Imorgon är jag en historia utan titel.
Jag saknar att vara efterlängtad. Jag vill vara den som håller någon uppe om nätterna för han kan inte sova. Jag är för saknad.
Synd att den enda som inte kan sova är jag.
P e a c e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar