rörelse

jag måste verkligen sluta bry mig så mycket om alla

för jag saknar dig

alkoholfri, ciderkaraktär

jag har låtit mig kontrolleras av något som jag lovade mig själv aldrig aldrig aldrig skulle få ta över mig. men nu sitter jag här. kontrollerad.
sen är det alltid kul att i en hel kväll bli intalad av någon som skulle föreställa en vän, hur dålig kompis man är. hur elak man. hur lite den här vännen litar på en.
och allt jag gjort, är att lyssnat och druckit öl. för vad annars skulle jag göra.
jag har funnits där för honom sen vi lärde känna varandra och lyssnat när han har velat prata om allt mella himmel och jord. jag har tagit med honom ut för att han ska lära känna lite nya människor, vilket han nu har. mina människor.
jag har hjälpt honom och stöttat honom och det han har sagt i förtroende till mig har stannat. hos mig.
och trots det, trots det efter några öl så blir den här människan någon jag plötsligt börjar hata. han pratar om hur han förstår att en viss person inte vill ha mig. han förstår att folk undviker mig och att jag är en dålig vän.
han låtsas som igenting idag och skriver på som om ingenting har hänt. lever på, och jag är så fruktansvärt sårad att det inte finns ord.
stunder som dessa kan vad som helst få en ur balans. kul att jag ständigt påminns om en annan vän som åker in och ur mitt liv hela tiden. sårar och hjälper och sårar igen och försvinner
välkommen till min vardag
hejdå hejdå

vi är dom vi är

Jag har lärt mig att med självömkan kommer man ingenstanns

idag åt jag hemma hos min mamma.
Jag, Mamma och Bror.

och jag började skratta.
jag skrattade och skrattade
tills jag inte kunde andas
tills jag inte kunde sitta kvar på stolen
tills tårarna började rinna
flöda
forsa

Det sorgliga är att det jag skrattde åt var min egen olycka
faktum är att när jag slutat skratta, inte mindes vad jag skrattat åt
Faktum är att det gjorde mig så fruktansvärt ledsen att jag började skratta igen

jag skrattade och skrattade
tills jag inte kunde andas
min Bror lämnade köket och min Mamma tittade på mig
med stora rädda ögon

har hon blivit galen?

nej jag har inte blivit galen.

jag har bara tappat mig själv

Solstickan

jag är så fruktansvärt rädd för dig.
Och jag är så fantastiskt rädd för mig själv.
jag behöver en hand att hålla men jag vågar inte be om den.
Jag Ger Dig Luft och Du Låter Mig Andas
men det är bara ord.

Jag Glömmer allt som har med mitt liv att göra, allt som skulle
kunna förenkla, det bara försvinner. dör.
för att sedan vakna till liv igen efter några timmar, då det är för sent.
Medicinen som skulle gör mig frisk, gör mig bara ännu sjukare.

Dom sa att jag skulle få personlighetsförändringar, men dom nämnde ingenting
om att jag skulle förlora mig själv i det. minnen försvinner och det är det
största förlusten jag någonsin upplevt.
jag har förlorat vänner, kärlek och min mormor, men jag mindes åtminstånde stunder
med alla. nu börjar de sakta blekna bort, och dö.
jag blir så fantastiskt rädd för mig själv, att jag inte vet vad jag ska göra.

och du skrämmer mig. personen du är. det stämmer inte. jag förstår inte.

jag orkar inte vara såhär rädd längre.

orkar inte glömma

naken och uttittad

min tidsmaskin fungerar


det är bra för mitt pass har gått ut och jag åker till polen om lite mindre än två veckor

snatch

jag kan inte sova. min rygg värker och jag borstade inte tänderna igår.
min mobil är död. på riktigt, den går inte att ladda upp, för den är död.
min mamma är bortrest så jag smög hem till henne och drack juice på glasflaska
och var ensam. men ensam på ett skönt sätt.

men jag fortsätter upprepa mig och tappa bort. fumla. glömmer.

fruktansvärt dåligt, men nåt ska ju upp