så jag knyter upp tungan och svarar honom. Utförligt. Sedan flyter väl allt på. Han till och med avbryter mig med följdfrågor ibland. Och plötsligt har jag en man framför mig. Med blodtryck. Med en puls som både syns och hörs. Vi pratar med öppna hjärtan. Om hur det känns att bo hemma nu när det lugnat ner sig litegrann. Att det är jobbigt att aldrig veta vad som gäller. Att inte veta om man ska gå på tå eller skratta. Att inte veta om det kommer kastas tallrikar. Inte veta. Det är jobbigt. Jag är livrädd för att blir som mina föräldrar.
Hur då?
Att bli en slav. Fastna i ekonomiska problem och relationsgrejer... Och allt annat. Du vet. Jag vill bort. Vill lära mig ett annat sätt att leva. Skaffa mig bättre förebilder, mig själv kanske. Jag vill tvätta bort offret i mig. Den där som tycker synd om sig själv hela tiden. Som tror det hjälper att spela martyr. Jag vill hyra en bil, (men jag är för liten så det får väl bli cykel.) och åka rakt över världen. Från kust till kust. Ta in på motell när jag vill... Skrika ha sex och titta på film när jag vill. Hur länge jag vill. Oj. Jag saknar detta. Och jag saknar min bästa vän bortom havet men jag tror inte att min bästa vän bortom havet förstår att jag inte vill något hellre än att bara vara. Andas.lite. Tillsammans. Bara lite. Godnatt