det känns ju ändå lite att våren är påväg.
en tanke och en dröm men nån sanning måste det ju ligga i det, för jag kan inte sluta tänka på det.
men det regnade. Vandrandes ner mot vasaplatsen, halvvägs inser jag att mina lurar är ur funktion. den Högra.
jag vrider runt den stackars lilla snäckan i hopp om att få tillbaka livet i den, den sprakar till, några ohörbara toner,
några extremt höga ohörbara toner väller ut. sen är den död igen. jag sörjer lite, för Hendrix hade just börjat berätta om ett rött hus och jag ville väldigt gärna höra fortsättningen. jag har svårt för avbrott. att bli avbruten.
mitt i allt möts jag av en S. H. en man med ett vapen. en man med drömmar. en man som vet mer om mens än någon annan jag känner. men jag går runt som en zombie och tänker att om jag såg mig själv nu skulle jag tro att jag var förfallen. nedbruten.
men jag är bara en passionerad konstnär.
tillåt mig skratta. på franska?
nej jag är ingen konstnär, men inatt skapades något otroligt vackert.
rökelse efter rökelse tändes. jag smuttade på mitt varma rabarber och grädde te och synade min skapelse. i svart och guld.
vad gör man inte för en vän och en födelsedag.
Jag är en torped i torslanda men men biljetterna till mitt sommar augusti är slut.
jag kanske bara ska sova. det som håller mig vaken är inte här i natt.