2813

verkligheten är en fråga om perspektiv.
det är inget nytt.
Lägenheten är tyst och kall.
och tom.

nästan tom.
så gott som tom.

efter nästan en timmes väntan tappar man sig och värmer maten för andra gången.

Tuggar och sväljer

lite kallt i mitten men man Tuggar och sväljer
för man lagade mat

inte för att man ville
utan för att man kunde.

för någonstans försöker man fortfarande bevisa för någon, alla mig.
att man kan.
Jag vill inte men jag kan

Kastar en blick mot dörren.

vet inte varför för egentligen tror jag inte det spelar någon större roll.
vi människor, vi spelar inte så stor roll. det är en tanke.
det gör att det inte spelar så stor roll
när dom tar fast en
när dom sviker en
när man sviker dom
för vi lever alla i en värld där vi sörjer dom som står oss nära, men dom som vi inte känner, dom vi passerar på gatan den kalla novemberkvällen, dom är bara statister i våra liv.
dom spelar ingen större roll.

jag borde inte druckit idag
och jag borde inte druckit igår
och jag borde inte sitta i mitt kalla kök ikväll.
men när man står vid vägen.
och ska välja vilken väg man ska ta, kommer tanken att
spelar det någon roll?

hur man än gör såras någon.

antingen är det jag, en vän eller bara.. jag vet inte.
Astetism är sällan kul.
man väger och kommer fram till att jag mår dåligt av att åka.
åka dit.
möta människor som mötts av en enda anledning.
att sakna.
tiden som var.
tiden som aldrig kommer komma igen.
jag mår dåligt av att sakna.

och vem kommer sakna mig om jag inte är där?
folk saknar så mycket.
så vad spelar det för roll?

ut på gatan och ta dagens sista halsbloss.
för jag röker inte.
och jag vill inte hälla salt i såren så jag ler åt förbipasserande.

ställer sen in maten i kylen och häller upp det varma vattnet i badkaret.
Här ska funderas.

Kajsa